Alla som jag en gång i tiden har haft i mitt liv har ju funnits där av en eller flera anledningar. Men en människa kan inte ta hur mkt skit som helst tillslut. Inte ens en odödlig som jag, det är bara acceptera det eller dra. Svårare än så är det inte. Jag har för inte så länge sen börjat rensa lite på min vännerlista. Jag vill bara ha folk i mitt liv som jag kan lita till 120 % på. Folk som ställer upp när det verkligen behövs. Och folk vet att dom kan lita på mig! Annars skulle jag inte veta saker om folk som ingen annan vet.  

Vist kan jag ta skit, absolut. Men gränser har även jag. Folk som snackar bakom ryggen på andra, ska man egentligen inte ha i sitt liv, för vem vet vad den personen säger bakom din egen rygg? När man var yngre då var det mkt så att tjejer inte kunde umgås mer än två, och det var då när man var liten. Borde man inte växa upp även på den fronten, att ju fler man är ju roligare har man? 

Folk säger en sak och gör tvärs emot det dom nyss kläckt ur sig. Människor överhuvudtaget är så rädda över vad andra ska tycka om dom. Man måste bete sig på ett speciellt sätt för att bli omtyckt. Man får inte säga det man tycker utan att bli osams. I Sverige har vi rätt till en engen åsikt. Men ändå gnäller folk när dom hör vad andra tycker om dom. Vad är det som är fel?

Sen har vi ju dom som inte vågar göra annat än lyssna på vad andra säger, eller vågar yttra sig på sitt eget sätt. Dom är ynkliga små fittor, rädda att gå sin egen väg. Man vet aldrig vart man har den personen. Och sånt är jobbigt. Säger man nått till den, så är man inte säker på att det stannar där. Så tillslut börjar man ta avstånd från hon/han.

Jag är bara så trött på folk som inte kan säga sin egen åsikt. Låt mig vara, snälla!