satt igår och lästa lite saker som jag och andra skrivit genom tiderna. hittade då massa saker som andreas skrev för flera år sen. och jag insåg att jag saknar den där grabben lite. han hade humor och den saknar jag. finns saker jag absolut inte saknar med honom, men sen finns det saker som lämnar spår av honom. och det är det jag saknar.

vi kunde snacka med varandra hela nätterna, och det var sköna samtal vi hade. ingen kände riktigt den andra, så man kunde liksom släppa allt fritt, och bara snacka, man behövde egentligen inte tänka på vad man sa.

jag betedde mig riktigt som ett as emot honom, och det vet jag. men saken är ju den att jag kan inte göra det ogjort. så saken är ju som den är.

men jag har iaf svalt den där stoltheten (som han hela tiden snacka om) och gått vidare. men sakna kan man ju alltid göra.