Det är ungifär så jag känner just nu. 

 

Jag vet inte vad jag ska säga, eller inte säga. Det känns lite som att det inte spelar någon roll vad jag säger, vad jag vill eller vad jag tycker. Du har redan krossat mig från hårfästet och ned till tårna. Det känns en aning kan jag lova, dock vet jag att jag en gång i tiden kommer kunna ställa mig rakryggad med ett äckta leende på läpparna, se tillbaka på tiden tillsammans med dig, som en kul grej. 

 

Jag trodde annat om dig från början, men ju mer tiden gick ju mer ändrades min uppfattning. Speciellt på slutet, jag menar. Du kastar i väg någon som en liten vante, som dessutom aldrig skulle göra dig illa, medan du börjar umgås med en som skadat dig rejält. Jag förstår inte, men jag gjorde väl något fel. =/ 

 

Nu har jag fått detta sagt. Tack!