Någonting hände igår, något jag fortfarande inte kan förstå. Efter alla dessa år, och han kommer tillbaka. Ni vet den där känslan man får i kroppen när man egentligen vill beom ursäkt för allt man någonsin gjort, den hade jag igår. Jag ville be om ursäkt, men jag gjorde det inte. Stoltheten, hade han sagt, var besväret. Han ville att jag skulle svälja den för några år sedan, men jag gjorde det inte, har fortfarnade inte gjort det. Jag kanske borde? Jag vet inte. 

Det var kul iallafall att få höra att han levde, jag har tänkt på honom några gånger, och så vitt jag vet levde han rätt hårt. Så det var skönt att veta att han levde, riktigt skönt. :) Nostalgin var på hög nivå, och vi båda skrattade åt våra beteenden. Vilket jag verkligen förstår. 

Tack. ♥